Le Monde diplomatique VII
Förord
Det sjunde numret av Le Monde diplomatique på svenska erbjuder som vanligt ett urval av de bästa artiklarna
från den franska moderupplagan och dess över 70 olika upplagor världen över. Vår avsikt är att
problematisera och gå djupare in på aktuella frågor, så som den katastrofala situationen i Haiti, oppositionens
makt i Iran och islams omstridda ställning i Europa.
Ett centralt tema i det här numret är hälsa (s. 61).
God hälsa är en rättighet och något som berör allas
vardag oberoende av åldersgrupp, världsdel, klass
eller kön. Socialpolitik och tillhörande hälsopolitik är
ett mycket omstritt ämne. Detta kommer också fram
i Alexander Cockburns historiska överblick över vänstern
i USA (s. 77).
Debatten om hälsa i Norden har de senaste åren
handlat främst om privatiseringar och välfärdsstatens
sammanbrott. Den offentliga hälsosektorn har beskyllts
för att vara för ineffektiv och dyr. Som resultat
håller delar av den offentliga sjukvården på att privatiseras.
Till exempel i Finland köper flera kommuner
numera tjänster av privata vårdföretag. På 1990-talet
skötte den privata sektorn 10 procent av landets
sjukvård, i dag är motsvarande siffror 20-25 procent.
Också i Sverige är stora delar av den skattefinansierade
vården privata. I likhet med siffrorna i Finland drivs
25 procent av Sveriges primärvård och 14 procent av äldreomsorgen av privata aktörer.1
En färsk undersökning om privatiseringen
inom den finländska sjukvården visar dock att sjukvårdskostnaderna
i kommunerna inte har sjunkit och
att urvalet av tjänster i själva verket har minskat. Privatiserade
vårdcentraler har färre mottagningstider än
kommunala centraler. Dessutom bedrivs verksamheten
med billigare arbetskraft, det vill säga med sjukskötare
i stället för läkare.2 Resultaten är föga överraskande
om man beaktar att privata företag i längden är
tvungna att fungera enligt profitens logik, inte utifrån
patienternas bästa.
Enligt det marknadsfundamentalistiska mantrat är ett privat företag alltid mer effektivt än den offentliga
sektorn, trots att det inte finns omfattande fakta
till stöd för denna tes. Argumenten handlar inte alltid
bara om kostnadseffektivitet, utan också om effektivitet
inom serviceutbudet. Den här synen nedvärderar
personalen inom den offentliga sektorn. Det är ju inte
den offentliga sektorn och dess personal som automatiskt är ineffektiva, utan bristen på resurser. Större
statliga investeringar inom sjukvården skulle naturligtvis
kunna leda till högre effektivitet.
Dessutom kan sjukvård inte bara handla om effektivitet.
Bra sjukvård som är tillgänglig för alla har positiva
inverkningar på samhället som inte syns i kostnadskalkylerna.
God hälsa borde ses som ett ändamål
med ett värde i sig, inte som ett medel för vinstdrift.
Privatiseringar har lett till ökade ojämlikheter
inom länder. I Norden, där sjukvården fortfarande är
mer eller mindre gratis, märks detta inte lika drastiskt.
I länder där sjukvården i hög utsträckning är privatiserad,
har delar av befolkningen inte råd med vård. I
Martine Bulards artikel (s. 61) framgår att skillnaden i
medellivslängd mellan rika vita och fattiga svarta amerikanska
kvinnor är 16 år. På samma sätt är medellivslängden
i de fattigaste stadsdelarna i den skotska
staden Glasgow 54 år, medan motsvarande siffra i
Storbritannien är 79 år.3
Eftersom diskussionen om socialskydd och sjukvård
oftast förs på nationell nivå, glömmer man att
hälsopolitiken är en global fråga. Privatisering av sjukvård är ett globalt fenomen och ökningen av individers
hälsokostnadsbörda har fördjupat klyftan mellan
rika och fattiga delar av världen. Skillnaderna är nästan
ofattbara. I de fattigaste länderna i Afrika söder
om Sahara är bristen på sjukvård enorm. Medan biståndsprogrammen
fokuserat sig på att omstrukturera
fattiga länders ekonomier och förvaltning, har den sociala
sektorn kommit i andra hand. Statistiken talar för
sig: enligt det globala medeltalet dör nästan var tredje
sekund ett under fem årigt barn, och varje minut dör
en kvinna på grund av graviditets- eller förlossningskomplikationer.
De vanligaste dödsorsakerna i fattiga
länder är lunginfektioner, diarré och infektionssjukdomar
så som hiv/aids, tuberkulos och malaria. De flesta
av dessa är sjukdomar som i den rika västvärlden har
utrotats eller kan förebyggas och botas.4
Orsakerna till dessa enorma ojämlikheter på global
nivå är flera. För det första finns det inte tillräckligt
med finansiering för att bygga upp hälsovårdskapaciteten.
Det finns varken tillräckligt med bistånd eller
nationella skatteinkomster.
För det andra är sjukvårdssystemen inte tillräckligt
starka. Vårdcentraler byggs ofta endast i urbana områden
och bristen på personal är enorm. Enligt Världshälsoorganisationen
(WHO) är den globala bristen på kompetent vårdpersonal 4 miljoner. Rika länder förvärrar
problemet med sin hycklande politik. Samtidigt
som det talas om att man måste stödja länder i att bygga
upp sina sjukvårdssystem, introducerar man politiska
instrument som underlättar kunskapsflykt från
de fattiga världsdelarna. Ett exempel på detta är det så kallade ”bluecard” systemet som den Europeiska kommissionen
planerar som bäst. Systemet skulle ge högt
utbildade invandrare arbetstillstånd i Europa snabbare
och lättare än andra.
Förutom infrastruktur och personal fattas mediciner.
Eftersom stora läkemedelsföretag inte har intresse
att investera i mediciner som är riktade till marknader
med låg köpkraft, finns det knappa resurser för att
utveckla mediciner som behövs just där. Till exempel
utvecklandet av aids- och andra vacciner har framskridigt
långsamt för att forskningsverksamheten för det
mesta drivs av medborgarorganisationer.
De mediciner som finns på marknaden har dessutom
på grund av patentskydd så höga priser att de fles9
ta inte har råd att köpa dem. Problemet ligger främst
i det internationella TRIPS-avtalet som reglerar immaterialrättsliga
handelsfrågor. På grund av avtalet är
allmännyttiga idéer företagens privata egendom.
För det tredje har många internationella organisationer,
främst Världsbanken och IMF, stött privatiseringen
av sjukvård också i fattiga länder. Det har lett
till att hälsa blivit långt ifrån en universell rättighet eftersom
största delen av befolkningen inte har råd att
betala för vård.
Det råder alltså inget tvivel om att primära sjukvårdssystem är i behov av akut förbättring, såväl i rika
som i fattiga länder. Detsamma gäller också för mentalvården.
Trots att mentala problem är allt vanligare,
blir de ofta ignorerade i socialpolitiken.
Mentala hälsoproblem finns överallt i världen men åtgärdas inte tillräckligt, varken i Norden, i den rika
världen, eller i fattiga länder. Mental sjukvård utgör
idag en av Europas tyngsta hälsobördor.5 I Afrika är
den mentala hälsans andel av hälsobördan inte så entydig,
eftersom människor med mentala svårigheter
ofta marginaliseras, diskrimineras eller inte läggs märke
till. Bristen på personal är dock kolossal också här:
i Moçambique som har en population på 17 miljoner,
finns endast två psykiatrer.7
Det är väl känt att mentala problem i västvärlden
ofta medför självmord, speciellt bland unga män.
Antalet självmord är speciellt hög i östra Europa och
Ryssland. Finland toppar de nordiska länderna med
10
plats nummer 13 på global skala.8 Speciellt förebyggande
vård för mental hälsa får lite finansiering. Fokus
på kostnadseffektivitet tillåter inte att man investerar i
preventiv vård eftersom resultaten är svåra att mäta i
siffror.
I det förra numret av Diplo som var ett temanummer
om fattigdom, frågade vi hur vi på 2010-talet fortsättningsvis
kan tillåta utslagning och hunger. Samma
fråga gäller för hälsa. Klyftorna mellan länder såväl
som inom länder är djupa och med den nuvarande
privatiseringstrenden håller många sjukvårdssystem
rentav på att försvagas.
I stället tar stora läkemedels- och vårdföretag ett
allt starkare grepp om välfärden. Det här är en del
av en vidare trend som ger storföretag en allt större
spelplan. Detsamma gäller livsmedelsföretag. I artikeln
om ”Rusning till afrikanska odlingsmarker” (s.
97), diskuteras den nykolonialistiska trenden som
förankrat sig i Afrika. Mångnationella företag och kinesiska
statsföretag har nämligen börjat köpa land i
Afrika för att odla livsmedelsråvaror. På så sätt undviker
de livsmedelsbrist i sina respektive hemmamarknader
och har låga produktionskostnader. Detta
leder till att lokalbefolkningen förlorar tillgången till
marker, vilket för många leder till brist på mat, medicinska
råvaror och möjliga inkomstkällor. I stället
exporteras livsmedel i allt högre grad ut ur de afrikanska
länderna.
Omfattande social- och sjukvårdssystem beskyd
dar våra liv och vårt välmående både globalt och lokalt.
Att bedriva profit på människors sjukdomar och
näringsintag gynnar få, om någon.
(AH, EN, LS, AS)
1. Se artikeln om sjukvård i Sverige i Ordfront magasin nr 1/2010.
2. Hennamari Mikkola: ”Toimiiko kilpailu lääkäripalveluissa?”, Kunnallisalan
kehittämissäätiö, 2010.
3. www.statistics.gov.uk
4. www.who.int/healthinfo/global_burden_disease/en/index.
html
5. Världens hälsoorganisation (WHO) ger årligen ut data på ”hälsobördan” i olika världsdelar och globalt. Bördan räknas på basen av
kostnader, dödlighet, sjuklighet och andra indikatorer.
7. Uppgift angedd av European Commission: Global Health Policy
Forum, 11.3.2010.
8. WHO: ”Country reports and charts available”. WHO website -
Mental health, 2008
Upp
|
