Le Monde diplomatique III
Förord
Välkomna till nummer tre av svenska Le Monde Diplomatique, eller kort och gott Diplo, som görs fyra gånger per år av fi nlandssvenskar och sverigesvenskar tillsammans sedan i höstas. Vi bjuder på ökad global refl ektion med ett urval artiklar från den månatliga franska modertidningen samt utvalda artiklar från andra upplagor. Vi vill problematisera och fi nna nya perspektiv i en värld där ståndpunkterna oft a redan är givna och konfl ikterna bara fortsätter.
Makthavarna i väst verkar göra allt för att i eft erskott förverkliga Huntingtons analys om en civilisationernas kamp. Gaza-konfl ikten före det israeliska valet var en sällsynt cynisk början på ett år, som på andra sidan av Atlanten utmålats som ett av förhoppning och förändring. Men ännu ser allt ut precis som förr.
På ena sidan om den väpnade konfl ikten uppger Israel att det inte fi nns några alternativ – det som till slut verkade vara syft et med invasionen var att ”lära palestinierna en läxa” (det skriver både Alain Gresh och Tom Segev i detta nummer). Och för Hamas är det knappast svårt att inför de egna legitimera de raketer som ständigt skjuts in i Israel i kampen mot ockupationen.
Alltsedan den elfte september är situationen ohållbar. I väst demoniseras Afghanistan, Hamas, Irak och Iran (se Alistair Crooke s.35) som om de representerade en fullständig och helt främmande islamsk fundamentalism. Kriget mot terrorismen blev till ett krig mot islam, en religion. Ett krig där motståndet inte kan bombas bort. Hur än Talibanrörelsen demoniseras i väst har rörelsen i Afghanistan äkta folkligt stöd.
Också med Hamas vägrar man förhandla; trots rörelsens understöd i demokratiska val bland palestinierna. Israel meddelade till och med att målet med krigsinsatsen i Gaza var att försvaga Hamas. Samtidigt har väst har också övergivit Fatah, åtminstone i det hänseendet att rörelsen nu kraft igt försvagats och Hamas förstärkts (läs Dominique Vidals artikel). Väst uppehåller en konstellation där just den instansen med vilken man vägrar förhandla drar den största nyttan, och där förutsättningarna för alternativ politisk organisering i Palestina är satta ur spel. Hur vill man egentligen ha det?
För att komplettera bilden av civilisationernas kamp lyfter medierna fram berättelser om islamskt förtryck i vardagen; här har vi mottagningen av till exempel Khaled Hosseins romaner och Åsne Seierstads ”fi ktiva” böcker, som ändå läses som de mest noggranna beskrivningarna om verkligheten i Afghanistan. Vår fi ende fi nns alltså förutom i verklig fundamentalism också i de uppfattningar som vi bildar om konfl ikten och dess parter. Och problemet leder till att våra makthavare inte klarar av att förhandla med dem som defi nieras som fi ender.
Så långt Huntingtons modell 2009. Så långt kom7 mer man genom att godta förutsättningen att det verkligen handlar om två sidor. En kreativ politik däremot handlar om att övervinna motsättningar. Låt oss alltså betrakta det hela som en konstellation.
Det som makthavarna såväl i väst och Israel som i Palestina delar är nämligen ståndpunkten för en tvåstatslösning, åtminstone påstår de alla det livligt. Det verkar som om det enda som fattas är att fi xa Hamas ur vägen och lösa några detaljfrågor. Sen ska gränserna vara dragna och ett ömsesidigt erkännande uppnått. Detta är en skenbild, för den nya konstellationen är oändligt mycket mer komplicerad. En ny konstellation måste bemötas med nya kreativa lösningsförslag. Sådana fi nner man genom att snoka där det är som tystast. Kanske är det värt att fråga sig vart visionerna om konfederation eller federalstat försvann? Är inte den kanske radikalaste ståndpunkten den, som siktar på samlevnad och solidaritet; den som bryter den stenhårda identifi eringen av stat och religion, och verkligen uppfyller förutsättningarna på gemenskap och demokratisk samverkan? Eller för att verkligen tillspetsa frågan: står kanske inte en sådan ståndpunkt för det enda realistiska sättet att övervinna motsättningarna?
Det handlar om ett problem om ömsesidigt erkännande i begreppets djupaste betydelse: det handlar om identitet. Identitet kan inte spjälkas, inte ens om den handlar om att spjälka ett heligt land, den mark som parterna identifi erar sig med. Men en identitet kan decentraliseras. Upplysning och framsteg handlar inte 8 sällan om insikt i egen sårbarhet och eget beroende av andra. Finns det någon annan möjlig långtidslösning än att erkänna ett gemensamt hem?
Konsensusen om tvåstatslösningen möjliggör för alla parter att hålla hedern i behåll genom att lyft a anspråket på helig mark som egen mark; härigenom uppehålls också den status quo som sätter stopp varje för försök till att nå fred. Anspråk på erkännande förtingligas till en blind kamp om heder, och så är vägen öppen för att ”lära läxor”. Det enda sättet att övervinna konstellationen är att tala. I det här sammanhanget heter det att förhandla, att föra fram de låsta positionerna och ömsesidigt ifrågasätta dem. Att förhandla med Hamas. Att möjliggöra politiska alternativ såväl i Palestina som i Israel. Eller har hållbar fred någonsin i historien slutits utan förhandling?
(OB, AS, AH, JW)
Upp
|
