Le Monde diplomatique I
Förord
”Partisk, men inte propagerande. Den mest kosmopolitiska tidningen i världen.”
Le Monde Diplomatique är en kvalitetstidning av fransk härkomst. Boken du håller i din hand är del av hel Diplo-familj; nu utkommer Le Monde Diplomatique i 30 länder, och i över 60 olika upplagor.
Svenska Le Monde Diplomatique, eller kort och gott Diplo, utger vi från och med september som pocket bok fyra gånger om året. Vi ger ut de bästa artiklarna från den månatliga franska modertidningen samt utvalda artiklar från andra upplagor. I det första numret har vi ett urval texter från den tyska och brittiska upplagan; i framtiden kanske även från de slovenska, arabiska eller brasilianska – eller varför inte från den sydafrikanska upplagan på afrikaans? Vi siktar på att i framtiden producera också eget material på svenska; texter, som våra syskonupplagor världen över sen kan använda.
Diplo vill också bidra till ökad global refl ektion. Konfl ikterna har inte försvunnit ur världen. Vi är alltmer avhängiga av varandra. Diplo försöker problematisera och fi nna nya perspektiv i en värld där det onda och det goda alltför oft a är givna. Konfl ikter ska föra oss fram, de fi nns inte till för att förträngas, utan för att utnyttjas som material för politisk kreativitet.
Kanske är det då passande att Le Monde Diplomatique nu görs av fi nlandssvenskar och sverigesvenskar tillsammans. Från fi nländskt perspektiv är det till exempel uppenbart att debatten om Ryssland har väldigt olika förtecken på den andra sidan av Bottenviken. Ett aktuellt exempel på eft erfrågan på en svensk Le Monde Diplomatique är just diskussionen om krisen i Georgien. Debatten runtom världen har gått het sedan början av augusti, då georgiska trupper angrep Sydossetien, tätt följda av en rysk militär reaktion. Carl Bildt jämförde snart den ryska motattacken med Hitlertysklands krigshandlingar före och under andra världs kriget.
Tony Judt analyserar (s. 101) ondskans problem i det eft erkrigstida Europa. Då man syft ar på Auschwitz eller Hitler, symboler för ondska, i politiskt syft e, delar man in världen i två läger med skenbart objektivt goda eller onda aktörer. Bildt gör det Judt uttryckligen varnar för: han utnyttjar historien för att opportunistiskt förespråka en fördomsfull politik.
Bildt begår alltså en grov symbolisk förenkling i sin retorik och använder det förgångna på ett sätt som är farligt; han tvingar ingrodda abstraktioner från det förfl utna på ett aktuellt och komplext sammanhang. Världen delar sig i tu, i Hitler och i de goda motståndarna. Och då ondskan motverkas spelar futtigare inhumana handlingar (som Saakasjvilis ingrepp i Sydossetien) ingen roll. Jean Radvanyis analys och Serge Halimis ledare om den aktuella situationen i Georgien (s.29 och s.33) går mer ingående in på problematiken kring Georgien.
Cypernfrågan ser fortfarande svårlöst ut. Niels Kadritzke beskiver i bokens öppningsartikel (s. 9) den nya potentialen för återförening av republiken. Den politiska krisen i Turkiet (jmf. Finkels artikel, s. 75) grumlar till förhandlingarna, där den kemalistiska militären sitter som en osynlig gäst.
Raf Custers skissar fram den omvälvning som pågår inom gruvindustrin i Afrika (s. 57) och Colette Braeckmann visar hur brutalt de stora gruvföretagen fungerar i Kongo, landet med Afrikas största kopparfyndigheter (s. 63). Omförhandlingarna av gruvkontrakten visar ändå, att det fi nns en gnutta hopp i framtiden.
På annat håll i Afrika har det som tidigare utgjort ett motstånd mot vit kolonialmakt nu urartat i blint våld. Den anti-kolonialistiska frihetskämpen Robert Mugabes grepp om makten är snarast paniskt. Trots att konfl ikterna inte är lika i Sydafrika, är de sociala problemen utbredda i kontinentens rikaste land. Den nationella frihetsrörelsen i Zimbabwe saknar folkligt stöd, men i Sydafrika uppnår man inte det som folket vill och det som verkar alltmer nödvändigt: en jordreform. Att jordreformen uteblivit tränger också president Mbeki in i ett ensamt hörn. Hur skulle han kunna störta den svarta hjälten i södra Afrika, Robert Mugabe , från makten i samarbete med den vita västvärlden, utan att ha infriat ANC:s centrala löft e hemma – något som Mugabe ”vågat” göra i Zimbabwe (se RW Johnsons reportage på s. 22)?
Analysen om matkrisen (Serge Halimi på sidan 97), och Pierre Rimberts text om de rika i världen (se sidan 93) vill fråga, om inte välfärden kunde fördelas annorlunda. I den här svårtolkade världen slår Le Monde Diplomatique till. Vi är här för att rubba off entlighetens framtvingade konsensus (se Judt, s. 101). Vi är Kalle Ankas pocket för engagerade vuxna. Vi utkommer nästa gång i november, kanske rent av dimper vi ned i din postlåda. (OB & AAS)
Upp
Bild: Joakim Eskildsen
|
